Ett halvår har gått på detta året och så mycket har hänt på kenneln redan. Vi, Sandra och Alicia, har båda varit utbrända, Saffie fick början till livmoderinflammtion, Vilja gick tom och inte mycket ork har vi haft till träning eller aktivitet. Kanske säger sig själv med utbrändhet och sjukdom. Det här inlägget kommer handla om Lexie och den sjukdoms historia hon haft och den vår vi har fått gå igenom utöver det ovannämnda.
Redan i slutet av januari började Lexie ändra beteende. Mycket hände efter hennes sista kaotiska förlossning 2016, däribland pyo, året därpå blev hon diagnostiserad med kronisk mag- och tarminflammation. Sjukdomen betydde att hon aldrig kunde bli frisk igen men att hon kunde må bra på tabletter. Vi gav det ett försök och hon mådde bra ett tag i alls fall på kortisonet. Hon blev sig själv så gott hon kunde och kunde fungera nästan som vanligt igen.
För er som undrar kan denna sjukdom vara ärftlig men den kan lika mycket inte vara det. Skulle någon efter Lexies få samma sjukdom är det dags att se efter aveln på de linjerna annars är det ingen fara, det är veterinärens ord. Tydligen är det också en vanlig sjukdom på shelties överlag.
Januari kom som sagt och Lexie började bli annorlunda. Hon ökade successivt med stress nivån på promenader, gjorde okontrollerbara utfall på alla bilar, hundar och människor hon såg. Lexie hade alltid haft lätt att gå upp i varv på bilar, 2 i veckan kanske och en och annan hund som hade fel energi utåt. Men det här var en konstant stress som bara blev värre. Till slut kunde vi knappt hålla henne i koppel längre. Svårt att förklara den intensitet och smärta vi kunde se i hennes kropp och välmående men tro mig när vi säger att vi var rädda för att hon inte skulle överleva.
När vi sedan fick komma till veterinären i mars kunde hon inte fokusera på träning längre speciellt inte utomhus, stressen var konstant och livsgnista hade börjat försvinna. Hon var otroligt trött inomhus men utomhus var det full på med stress. Vi gick igenom många tester, den första veterinären tyckte hon var kliniskt bra, pigg och tyckte vi skulle testa fler mediciner. Den andra veterinären som även var beteendevetare tyckte inte detta var alls bra. Med ett så stort ändrat beteende, som även då hade övergått till att Lexie gick på de andra i flocken utan att veta hur hårt hon tog tag i dem. Hon fattade inte vad som hänt efter hon bitit dem. Magen var spänd och inget bra, enligt den veterinären så kunde vi gå vidare men hon visste vad hon hade gjort i vårt fall i en kaosartad flock där en hund är så pass sjuk utan att någonsin kunna bli frisk.
Med olika ord var vi ännu mer förvirrade och smärtan var total, vart ska vi gå från här? Vad är bäst för Lexie? Hur pass sjuk är hon egentligen?
Måna tankar snurrade samtidigt som vi bröt ihop för den lilla flickan på 6 år som inte varit frisk sedan hon var 4 år.
Vi visste nog hela tiden hur det skulle sluta, jag visste detta sedan februari men det var så smärtsamt att ens få klarhet. Både när man är utbränd men också fylld av sorg utan att veta klart och tydligt vad som felar henne.
Vi kom fram till att låta det henne gå så länge hon ville. När hon talade om att det var dags då är det dags. Efter alla experiment med medicin som hon bara blev sämre av, var det inget alternativ vi ville ge oss på. Inte när man vet att hon aldrig kan bli frisk igen.
Lexie blev sämre och sämre. Livsgnistan var bortblåst och den blev värre för varje månad som gick. Hon kunde inte träna mer, det fanns ingen ork. I april-maj kunde hon träna 5 minuter varannan vecka. Hon kunde gå 2 km knappt en gång i veckan i maj. Hon var konstant trött. Sov hela tiden, ville mysa, orkade bara leka med valpen någon gång i veckan i några få minuter. Hon flämtade konstant. Detta var innan den riktiga värmeböljan kom igång och ingen annan var så pass berörd som henne. Hon kunde ligga i ett svalt rum stilla och flämta.
Den 20 maj såg jag en bild vi tagit på Lexie när vi badade i havet samma dag. Då brast jag ut i gråt. Beslutet som varit mitt att ta själv var taget. Det här var inte min glada, den mest levnadsglada hund längre. Det var någon annan i hennes kropp fylld av smärta och sorg.
Lexie som dragit sig undan på sistone var världens lyckligaste när jag tagit mitt beslut. Så mycket kärlek jag började få igen var översvallande. Det var det här Lexie ville. Det var dags. Hon skulle få en månad till. En månad efter den bilden var tagen.
Vi nöjt av varenda stund vi fick. Tiden var inte nog, det är den aldrig. Jag tänker fortfarande när smärtan tar över var det verkligen rätt? Men jag vet, för den kärlek hon gett så var det inte mer än rätt att visa den kärlek tillbaka. Hon somnade in snabbare än vad hundar brukar somna in. Hon var så pass dålig. Hennes hjärta orkade inte mer. Efter kunde jag inte lämna hennes kropp. Det tog tid. När vi åkte därifrån kunde jag inte låta bli att känna ett lugn och harmoni i kroppen. Detta var rätt.
Nu vet ni vad som har försiggått för oss under det senaste. Om det beslut vi fick ta, som alltid handlat om Lexies välmående.
Med kärlek,
Windheart’s kennel ❤️
